(Text och musik: Elisabet Hermodsson)
Min vän, min vän har marviol i håret
Han kommer som en sjögud
vandrande på strand
Och sammetsmjuk och len som videsnåret
Är denna vind som blåser över hav och land
Och skummet svallar in mot vita stränder
Där havets gudom dansar kring på bruna ben
Och stranden är en strand i sommarns händer
Och vinden är en vind som blåser stark och len
Min vän, min vän du har en sjöguds händer
Din kyss är salt och sträv
som borst din bruna hud
Se saltkristaller lätta gnistor tänder
I våra kroppar skriver solen kärleksbud
”Min fru, min sköna fru, du överdriver
Visst har jag tång i skallen men är ingen gud
Jag helst en vanlig naken karl förbliver
Med dig i mina armar du min salta brud”
Min vän, en naken karl jag ej föraktar
Om magen än är rund
och benen som ett skaft
Betänk dock att jag diktens låga vaktar
Ty mannens skönhet
görs av kvinnans skaparkraft
En vardagsman, en vardagskarl jag älskar
Förlåt dock om just nu i denna vackra dag
När solen lyser och blå vågor vänslar
Jag lägger till din skapnad ett gudomligt drag
Min vän, jag skriver dig i diktens cirklar
Jag skriver himlens havets makter till din fot
Se håret krusas under pennans snirklar
Och ögats blick besvaras i en himmelsk not
”Min havspoet, förlåt mig denna fråga
Får jag behålla helst min jordiska person
Att vara gud det är ju mest en plåga
På himlaskruden får man ej modern fason”
Min vän, min vän som Havets gud här kallas
Du föddes ur min dikt fastän du verklig är
Men himlarnas och havens gud är allas
Och det som alla äger ingen ensam bär
Se att jag Gudaskapet med dig delar
Jag skriver dig som vinden över Salvorev
Där mannen oro sår där kvinnan helar
Se ur mitt papper en gudomlighet nu klev
Min vän, min vän som skriven är på jorden
Du föddes ur min dikt fastän du verklig är
Men ta mig inte allt för lätt på orden
Ty sant som denna vackra dag mitt ord det är
Ty gudar steg ur himlarna och haven
Där ordets vinge smekte rymdens kalla jord
Ja diktens makter segrar över graven
Se, fjädern blev en mås
den flög nu från mitt bord