Genom tid och rum (Sentinela)

Genom tid och rum (Sentinela)

(Milton Nascimento/Fernando Brant Publ:Nascimento/Tres Pontas Sv text:Lisa Nilsson)

Vakar ensam med mitt tända ljus
Här vid din kropp
Ett liv som snart brinner ut
I denna stund passerar allt som hänt
Men minnet kommer aldrig att dö

Sorgeskepnad går ur skuggan fram
Visar en smärta djupare än trädets rot
Han bär en bön i hjärtat
Som är stark och klar
Den är en blomma till dig

Långt,långt borta hörs hans djupa röst
Den vill berätta för mig:

”Nu måste du skrika av all din kraft,min vän
Och andas djupt
Din stund har inte kommit än
Och en dag ska ni två förenas igen
Men den väg du ska gå
Leder fram, leder inte bort”

”Det du behöver är att få älska igen
Så tro mitt ord
Vår värld kommer bara att buga sig
När den kärlek som redan fötts i din kropp
Söker frihet och vill
Till den man du just har mött”

Vakar ensam vid din tomma kropp
Älskade liv som alltför snart har brunnit ut
I denna stund passerar allt som hänt
Men minnet kommer aldrig att dö

Långt, lång borta hörs hans djupa röst
Går genom tid, genom rum

Om igen passerar allt
Men minnet kommer aldrig att dö..

%d bloggare gillar detta: